Uppdatering bullet style

• Jag har varit snusfri i två år nu. Och det är ju duktigt jobbat.
• Kroppen känns ok efter steriliseringen. Stabilt. Förkylning på förkylning på förkylning till trots.
• Så jag har inte varit på gymmet sen september pga operation, ångest, förkylningar och det senaste ren och skär bekvämlighet. Välkommen till den nedåtgående ångestspiralen.
• Även partners har börjat upptäcka att min kropp reagerar lite annorlunda utan preventivmedel i systemet.
• Töjer öronen just nu och är, efter att ha varit lite för hastig vid 3mm-strecket där jag var tvungen att backa, kommit upp i 7mm.
• Men nu är det juletider och helvetet på jorden så väldigt lite känns bra. Jävla julen.

här blir inga barn gjorda: del 8 aka finalen!

   En månad efter operation har alla stygn trillat bort (eller ja, de började klia efter tre veckor så jag klippte bort dem skötselråden till trots) och jag känner mig helt återställd. Kvar på min mage finns två ytterst små ärr efter ingreppet. Ärret i naveln är fortfarande ömt, men det är precis vad jag väntade mig.

   Eftersom jag har ett fysiskt krävande jobb fick jag flytta runt arbetspass och överlag vara lite kreativ för att inte riskera navelbråck under läkningsperioden. Efter lite över tre veckor kändes det ok att lyfta tungt igen så då gjorde jag helt sonika det igen.

   Jag har varit lite öm under den senaste månaden men inte haft ont.

  Om jag ska sammanfatta det hela så har det hela varit fantastiskt smärtfritt. Skräckhistorierna jag läste från andra som klippt äggledarna och känt sig som påkörda av godståg efteråt överdrev ju uppenbarligen. Det är absolut inte så illa. Jag väntade mig blåmärken och vätskande snitt och grejer men icke!

   Det är klart. Jag är lugn.
   Det har också gått ännu en månad utan preventivmedel och det känns också fantastiskt. Speciellt som sexlusten redan ökat och mensen kommit regelbundet.  Det är betydligt mer flöde nu men menssmärtorna är hittills mindre. Vi får se. Jag har hopp.

här blir inga barn gjorda: del 5, 6 och 7

Vägen mot sterilisering ser sitt slut.

/.../Jag vet att jag inte vill ha barn och har vetat det sedan jag var 13 år gammal. För mig personligen finns för många nackdelar. Jag är inte menad att ha barn. Jag är inte redo att lägga ner den tiden eller den eventuella hälsan./.../ - Jag

September
   Jag fick ett samtal från okänt nummer och funderade först på att inte svara pga "Okänt Nummer". Jag tog det ändå och det visade sig vara operationsplaneringen på Lundby som undrade om jag kunde komma in för operation tre dagar senare eftersom de hade fått ett återbud. Jag skulle vara på kurs på annan ort 50 mil bort så nej, omöjligen. Tre dagar senare fick jag ett brev om att en operationstid stod reserverad för mig två veckor senare. Det gick så jävla fort, och det var så fruktansvärt skönt! Jag tackade ja och hoppades på att arbetsplatsen kunde lösa mina arbetspass på något vis. Jag ville att det skulle vara klart och överstökat. Dock osäker på hur länge jag kommer att känna mig ur funktion. Jag är nervös över hur jag kommer att reagera på narkosen och om de kommer att ge mig något starkt smärtstillande. Hur trött och snurrig kommer jag att vara?

Oktober
   Operationsdags. Dagen innan ska en ta en dusch och tvätta hela sig med Descutan 2ggr, och sedan blir det ännu en dubbeldusch med Descutan samma morgon som operationen. Descutan är ett bakteriedödande hudrengöringsmedel och är fruktansvärt uttorkande och både min hud och mitt hår hatade mig passionerat. Dessutom ska alla piercings ur innan den första duschen. Jag kände mig plötsligt fruktansvärt naken. Å andra sidan liknade jag mer den person som är porträtterad på mitt körkort från tio år sen.
   Kände mig som en fakking mogwai eftersom jag inte fick käka efter midnatt mot operationsdagen och eftersom min operationstid var så tidig hann jag inte få i mig något kaffe eller annan vätska innan jag anlände till sjukhuset (fick inte dricka något alls två timmar innan op-tid). Väl där fick jag en säng och order om att byta kläder och tvätta magen, naveln och hela underlivet en gång till med Descutan. Fick port insatt för narkosmedel och dropp. Sedan var det bara att vänta. Jag fick smärtstillande och en tablett mot illamående samt en förebyggande behandling med TENS-plattor mot illamående. Jag anläde på sjukhuset vid ca 06:30 för en tid 07:00 men det var först vid ca 09:20 som jag rullades in mot operationssalen.
   Kände mig fortfarande inte särskilt nervös, mest förväntansfull. Och nyfiken som satan. Jag hade tusen frågor till alla syrror och narkosläkare som fanns i min närhet och de var supertrevliga och berättade glatt om allt. Sterilisering är en form av minimalinvasiv kirurgi utförd genom två titthål efter att buken blåsts upp med koldioxid för att alla organ ska synas riktigt tydligt i kameran de för in genom hålet vid naveln. Sedan klipps äggledarna av och ändarna bränns, detta gör att en kan blöda lite efter operationen men de skickade med jättebindorna à la blöja så en kunde inte vara annat än förberedd på det värsta.
   Jag upptäckte att jag var lättsövd. När jag vaknade till på uppvaket fick jag reda på att min läkare redan pratat med mig varpå jag reagerade med "...????" och de höll med så min läkare tittade in senare på vårdavdelningen och berättade att allt gått kalasfint. På uppvaket kunde jag också lätt upptäcka att jag har en väldigt låg vilopuls på 37-45bpm vilket fick typ alla larm på EKG-maskinen att tjuta argt. När jag vaknat ordentligt körde de in mig på rummet på vårdavdelningen igen. Jag fick mat, dricka, ytterligare en TENS-behandling och efter att jag hade kissat gav de mig tillåtelse att förbereda mig för att gå hem (men ajabaja om jag inte sa till när jag väl gjorde det).
   Jag blev upplockad av en vän, betalade patientavgiften och promenerade hem. Jag var lite groggy och kände mig lite som en påkörd grävling men mådde ändå förvånandsvärt bra.
   Senare mot eftermiddag-kväll började jag känna smärta i axlarna och i muskulaturen över diafragman, vilket är supervanligt efter just det här ingreppet. Jag tog en promenad varpå det släppte, tog sen en Ipren och gick till sängs tidigt. Lite svårt att somna pga smärtan i axlarna men det gick ändå till slut. Kände av ytterst lite illamående under dagen.

   Dagen efter var jag fortfarande svullen och det gjorde ont i naveln samt var fruktansvärt ömt över hela magen. MEN HELVETE VAD SKÖNT DET VAR ATT DUSCHA OCH SMÖRJA IN SIG ORDENTLIGT. Både hår och hud fick en ordentlig oljebehandling.

   Läkaren varnade för att lyfta/bära tungt inom de närmaste veckorna (risk för navelbråck) men såg ingen anledning till sjukskrivning (en har ju ändå rätt till i alla fall fem dagar) om jag ändå mådde bra och kände att jag vill tillbaka till jobbet. Har en ett kontorsjobb så kan en gå tillbaka till jobbet redan dagen efter. Jag har ett ganska fysiskt krävande jobb så jag sjukanmälde mig.
   Jag kommer att ha mens som vanligt efter ingreppet. Inget har ändrats förutom att det inte finns någon väg för mina ägg att ta sig till livmodern.
   Totalt har jag fått punga ut 400 kr för min sterilisering (patientavgift x 2ggr) om en inte räknar inköp av Descutan också (ca 160 spänn).
   Hela processen från att jag skickade in min egenremiss till operation har tagit strax under 6 veckor.

30/9

För att det är vår medborgerliga fucking skyldighet att resa oss mot den härt sortens skit.

Krossa nazisterna.

orgasmiskt

En oväntad bieffekt av att ta ur spiralen är att mina orgasmer har börjat ändra karaktär. Nu har jag ju bara haft sex med mig själv så jag kan inte svara på hur de skulle te sig i sällskap med annan person men som de känns just nu är de starkare. Och varar längre. Jag är minst sagt glatt överraskad.
Bästa jävla beslutet.

här blir inga barn gjorda: del 4

Mina äventyr mot sterilisering fortsätter.

/.../Jag vet att jag inte vill ha barn och har vetat det sedan jag var 13 år gammal. För mig personligen finns för många nackdelar. Jag är inte menad att ha barn. Jag är inte redo att lägga ner den tiden eller den eventuella hälsan./.../ - Jag

September 2017
   Efter en ombokning fick jag en ny tid hos en kvinnlig gynekolog och fick göra den grundläggande undersökningen som måste göras innan en skickas vidare till kirurgen (patientavgift 200kr). Jag fick då, med gynekologen som vittne, skriva under det papper som Socialstyrelsen kräver att en skriver under efter att ha blivit delgiven informationen om att ingreppet är permanent. Ingreppet i sig är titthålskirurgi; ett hål i naveln och ett i livmodershöjd. Under narkos klämmer de åt äggledarna och bränner av dem, klart!
   När jag fick min undersökningstid så började jag så klart vela i tankarna (typiskt) och undrade om jag verkligen gör det rätta. Jag blev nervös och kände mig tvungen att diskutera det hela med vänner. Men när jag satt i undersökningsrummet idag så kände jag inget annat än beslutsamhet och nu såhär precis efteråt är jag så lättad att jag bara vill gråta.
   Jag kommer att få min sterilisering. Någonstans inne i hjärnan var jag totalt övertygad om att de skulle neka mig det pga vanföreställningen att "alla med livmoder vill ha barn".
   Alla är inte ämnade att vara föräldrar.
   Att föda barn gör inte personer med livmoder mer fullständiga som människor.

   Inom tre månader (vårdgaranti) kommer jag att få en kallelse till kirurgen.

här blir inga barn gjorda: del 1, 2 och 3

Jag har använt någon sorts preventivmedel sedan jag var 16 år gammal. Mest för att slippa blöda som om jag har hur mycket pengar som helst att lägga på mensskydd, nya underkläder och byxor/kjolar att blöda sönder och järnbristen är konstant nära. Jag kräktes av minipiller (men hade ingen mens). P-staven gjorde att jag antingen inte blödde alls (gött som fan) eller blödde i flera veckor i streck (inte så gött). Hormonspiralen var till en början hur bra som helst (jag kände mig gladare, droppade 10 kg på två månader, hade mer ork, mer sexlust - halleluja) men nu det senaste året har jag haft kramper som varit så smärtsamma att jag mår illa utan några direkt efterföljande blödningar, känt mig mer nedstämd och har haft fruktansvärda humörsvängningar (ca veckan före mens gråter jag mig till sömns typ två dagar). Sexlusten försvann den också (fan). De där 10 kilona som försvann börjar så sakteliga komma tillbaka. Och jag tycker att jag luktar annorlunda. Det är liksom inte hållbart, varken för mig eller min omgivning.

   Jag vet att jag inte vill ha barn och har vetat det sedan jag var 13 år gammal. För mig personligen finns för många nackdelar. Jag är inte menad att ha barn. Jag är inte redo att lägga ner den tiden eller den eventuella hälsan. Jag umgås med barn i kanske en halvtimme innan jag börjar tycka att det är skitjobbigt och försöker bli av med dem. Som barnlös får jag ofta höra när jag lägger fram att jag inte gillar barn att det är "annorlunda med ens egna barn" men snälla, jag tänker inte stå där med en bebis i armarna och riskera att jag inte vill ha barnet (inte då eller under efterföljande X fucking år). Inte ens lite.

   Jag är emot konceptet att jag förväntas vilja ha barn bara för att jag föddes med en livmoder. Men jag är ingen inkubator och kommer aldrig att vara.

   Mina syskon har barn. Mitt äldsta syskon får inte träffa sina barn för barnens andra förälder (de bor inte ens i landet längre) trots delad vårdnad. Mitt andra syskon har delad vårdnad med en helt ointresserad ex-partner (ja, ointresserad av barnen, inte barnbidraget).

   Jag vägrar uppfostra ett barn på egen hand. Det händer inte.

   Men jag är inte heller menad till att må så jävla dåligt som jag gör nu och jag är övertygad om att preventivmedel är en stor bov i dramat. Det kan mycket väl vara så att ja, jag har blivit deprimerad av mina preventivmedel och när jag gjort mig av med dem så blir jag plötsligt sugen på barnafödande, men då får jag stå det kastet. Det är jag 100% med på.

   Jag bygger min familj på andra sätt.

Oktober 2016

   Var på min dåvarande barnmorskemottagning. Fick numret till Lundby sjukhus från en av barnmorskorna för att jag ska boka en grundläggande undersökning så att jag kan remitteras till kirurgen. Det jag reagerar på i efterhand är hur oinformerad barnmorskan var angående processen i stort och hur ogärna hon ville låta mig gå utan att ifrågasätta beslutet. Gynekologienheten på Lundby jobbar endast på remiss så telefonnumret hon gav mig var vatten värt i slutändan.

   Jag fick också med mig en kopia på det intyg från Socialstyrelsen som jag och min gynekolog ska skriva under efter undersökningen - jag "blivit informerad om steriliseringsingreppets innebörd och följder"etc osv. I stort sett: "JAG FATTAR". Och det där pappret alltså. Ganska scary business. Då kommer jag att anta att barnmorskan skrev ut det till mig för att få igång tankeprocessen igen, vilket hon självklart lyckades med.

December 2016

   Ska ta kontakt med gynekologen men det är betydligt svårare än jag trodde. Vad säger en? "Hej, sterilisera mig"? Inser också att den här tiden får vara del i min process (sorgetid?). Hade ett långt samtal med min fantastiska moder angående det här och som hon sa "du måste bestämma dig 100% och stå för det beslutet, då kommer du aldrig att ångra dig men du måste komma till det beslutet och det måste få ta tid". Hon är klok, hon.

Augusti 2017

   Fick en kallelse till cellprovtagning så jag ringde upp min nya barnmorskemottagning för att se om jag kan dra ur min spiral vid provtagningen. No problems. Passade då på att fråga angående sterilisering och barnmorskan bekräftade att jag kommer få skicka in en egenremiss till Lundby som är det sjukhus som utför steriliseringar i regionen. Det jag skrev på egenremissen var "Önskar sterilisering" (läs: "hej, sterilisera mig"), Lundby i sin tur skickade en bekräftelse på att de fått min remiss en vecka efter att jag postat remissen så att jag kunde boka tid för besök. Gynekologisk undersökning. Jag skiter ju i vem det är som stirrar mig i snäckan bara de kan sitt jobb och ger mig min remiss, så hej och hå, det blev en manlig gynekolog.

    Jag väntade mig faktiskt att det skulle ta betydligt längre tid att få bekräftelsen.

September 2017

   Ut med spiralen! Fruktansvärt obehagligt men inte tillnärmelsevis lika smärtsamt som att stoppa i den. Samt då cellprovtagningen med den lilla vassa piprensaren på livmodertappen, mmmm, mums! Positivt att barnmorskan jag fick träffa den här gången var supertrevlig och aldrig ifrågasatte mitt val att sterilisera mig. Inte en enda gång. Skönt.

Döden döden

Inom loppet av fyra månader har jag förlorat tre av fyra av mina föräldrars föräldrar, vilket betyder att jag hade helt rätt i ett tidigare dagboksinlägg om att 2017 skulle bli ett riktigt bottennapp för den generationen av min närmaste släkt. Jag har bara en kvar nu. Har jag tur så får jag njuta av hennes närvaro i några år till. Alltså...

Men vafan

I förra inlägget nämnde jag att jag inte blivit hotad på jobbet på ett tag.
Idag blev en kollega knivhotad av en snattare.
Söka nytt jobb alltså. CV:t uppdaterat. Dags att tuta och köra.

Punktform 3

• Succé! Har varit tobaksfri sedan december 2015. Kan dock bli tokigt sugen på en snus nu när uteserveringsvädret är igång.
• Övergår så smått till vegansk kost. Känns som ett framsteg.
• Har inte blivit hotad på jobbet på flera veckor, så det känns ju bra.
• Nytt personbästa på löpbandet - 3 km tar numera 21:12.
• Min morfar har som den första av mina föräldrars föräldrar gått bort. Han var klart yngst med sina 81 år. Jag har en känsla att 2017 inte kommer att bli ett roligt år på den fronten.
• Har haft det överjävligt de senaste två veckorna med mycket ångest etc. Fifan. Tyckte att jag hade kontroll där ett tag men nu känns det som att jag är tillbaka på under nollvärdet igen.

fettfobisk

Fettfobin lever vidare på min arbetsplats. Jag har en kollega som är helt övertygad om att det värsta, det ABSOLUT VÄRSTA, som kan hända en människa är att bli tjock eller att vara tjock. För då är en olycklig. Och trött. Och sjuk. Hon har nyligen fått börja med en medicin vars vanliga biverkning är viktuppgång och hon är panikslagen inför tanken om att HON ska bli tjock. På frågan om varför det är så dåligt så stammade hon en stund innan hon sa "men man är ju så ledsen när man är tjock!" Jag fick påpeka för henne om att vikt inte har något med hälsa att göra och att t ex jag var betydligt lyckligare när jag fortfarande var tjock än nu när jag nästan kvalar in på termen 'normalviktig' på BMI-skalan. Hon sa inget alls efter det. Men jag vet att jag kommer att få höra mer om det. För jag har hört det innan.

men "lol"

"/.../ men vilket decennium lever du i!!!!!? lol" sms:ar karln vars spermier simmade in i min mammas livmoder och till slut resulterade i mig, när jag ännu en gång förklarar att jag inte har swish. Jag svarar inte för jag vill inte skriva något annat än "frågar dumjäveln vars människosyn lever kvar på 1800-talet".
   Det finns en anledning till att jag väljer att inte vistas i samma utrymmen som honom.

Skin

#penntricket

Läs Roxane Gay's Bad Feminist och lyssna sedan på den här podden med Lady Dahmer och Cissi Wallin. Ren jäkla logik.

Men stå inte bara där då

Jag jobbar i butik och nästan varje dag förvånas jag av mänsklig dumhet. Jag förundras över hur vissa människor överlevt till den ålder de har.
   Idag heilade en gubbe mot mig i kassan och jag flippade totalt och skrek på honom tills han gått. Jag var så arg så jag skakade men inte bara på honom, det jävla gubbslemmet, utan också på alla andra SOM BARA FUCKING STOD DÄR OCH INTE SA ETT JÄVLA SKIT.
   Var i helvete tog civilkuraget vägen? Existerar det ens längre? Vad i helvete?!