Skrattar hela vägen hem

Har varit på semester i en vecka och det var välbehövligt. Inte så att det var solsemester (sol? på irländska ön? i december? surely not) men jag fick sova, dricka god öl, äta massor av god mat och shoppa alla julklappar jag planerade att inhandla. Plus en del annat.
Och jag har köpt ett par trosor dekorerade framtill med texten "boyfriend material" bredvid ett foto av Ryan Gosling. Efter att jag utbrustit "HEY GIRL" och sedan skrattat i tio minuter kände jag mig tvungen att köpa trosorna där de låg i butiken. Jag tänker att om de kan få mig att skratta så mycket så är de värda pengarna.

Halvvägs

Herrejävlar vad öm jag är på så många olika vis. Öm för att jag har en stor halvklar tatuering på låret. Öm för att jag under nästan hela tatueringstillfället igår låg i en väldigt underlig ställning och spände mig som en tok. Tre och en halv timme känns när en är otränad som en fet innekatt.
Konturer och skuggning är klara. Nästa gång blir det färg. Jag intalar mig att det kommer att bli jättefint när det är klart. Missförstå mig rätt, det är vackert redan nu men jag kan inte hejda mig från att stirra på bilden och fundera på hur mycket snyggare den skulle vara med all färgläggning klar.

Mitt förhållande till tatueringar verkar under gårdagen vara något tudelat. Jag älskar dem och vill ha mer och fler och större och allt är så sexigt oh mah gawd oh mah gawd...(!) Men under den tid som tatueraren skuggade på samma ställe gång efter gång efter gång så ville jag inget hellre än börja gråta, hoppa av britsen, svärandes springa hem och aldrig någonsin lägga mig under nålen igen. Men seriöst, vem tror att jag aldrig kommer att tatuera mig igen? Nej, just det. Ingen jag känner. Så jag reste mig upp på armbågarna och tittade på medan tatueraren fortsatte att skugga. Och genast kändes det mycket bättre. Jag var för fascinerad av hantverket för att bry mig. Dödsångesten kom först senare när adrenalinet började lägga sig.

Nu ska det Bepanthenas till det läkt!