hatar män och sånt där

(bilden är från den fantastiska serien One Day at a Time, texten är från djupet av Tumblr)

här blir inga barn gjorda: ett år senare

Det är nu ganska exakt ett år sedan jag steriliserade mig och jag vet inte hur annars jag ska beskriva hur det har påverkat mig än genom: JAG MÅR BRA.
Jag är fortfarande 120% säker på att jag tagit rätt beslut och att jag mår psykiskt bättre mycket tack vare mitt beslut om sterilisering. Barn och gravida personer ger mig inte samma panikpåslag och min kropp har landat i att inte ha samma obalans i hormonerna som när jag gick på preventivmedel.
Jag har börjat prata med andra som också medvetet tagit avstånd ifrån att reproducera sig och det känns också väldigt bra. Att inte känna sig ensam och hämta stöd i andras upplevelser är stärkande.

Lägg nu dessutom till att jag precis fyllt 30 och att folk runtomkring mig har frågat om 30-årskrisen infunnit sig. Jag har tänkt på den där siffran lite.
För det första trodde jag inte att jag skulle hinna bli 30. För det andra har jag avsagt mig livsmodellen många lever efter med en (och endast en) partner som en köper boende tillsammans med, gifter sig med, skaffar barn med osv etc.
Det är inte för mig. Och jag vet om det. Och det är absolut ingenting jag sörjer.
Varför skulle jag då ha noja över att bli äldre? Jag har noja över att ca 18% av svenska folket tyckte att det var bra att välja in fascister i svenska riksdagen. DET har jag noja över.