Vatten

Slutar det aldrig att regna i Göteborg? Seriöst. Jag är ifrån Borås och har hört att Götet ska vara så sjukt mycket bättre men här regnar det ju minst lika mycket. Bara skäggen är bättre här.
Börjar komma bättre överens med en del av mina klasskamrater. Det vill säga, jag kommer bra överens med en del av klassens misfits: de som inte klär sig i nyanser av brunt/grönt men inte är... "dorks". Själv försöker jag ladda ur obekväma situationer med att vara rolig och det funkar. Ingen misstänker något.
Jag får ångest över allt jag inte hinner se, göra, läsa, lära mig och uppleva.
Jag har fyllt år.
Jag vill klippa håret.
Jag vill tatuera mig. En vän ska göra en chestpiece nu i oktober och jag är grön av avund.
Undrar om mitt behov av förändring vilar i att jag känner mig ensam?
Diskuterade mobbing med L idag och även om jag inte råkade särskilt illa ut egentligen så gör den skiten fortfarande ont.

Förkyld

Så in i helvete förkyld. Och det är precis rätt vecka att bli sjuk också, det är ju bara den vecka då jag ska jobba, göra grupparbete, tentaplugga, redovisa grupparbete och volontärarbeta på ungdomscafé. Allt innan fredag.
Tills dess får jag febersvettas, snora på min omgivning och knapra tabletter.

Ynklig

Det var fest i byggnaden där jag bor i fredags natt. Det spelades dålig musik på högsta volym till ca 01 på morgonen medan det sprang i korridorsdörrar till ca 05. 04:20 ringde det på vår korridorsdörr. Tre gånger. Jag räknade eftersom jag var vaken. Vid tredje ringningen var jag redo att krossa knäskålar men vem det än var vid dörren så försvann den personen innan jag hann fånga den.

Spenderade sedan helgen med att vara näst intill oimponerad på Gothia Towers. Tack vare att jag var där med jobbet för en gemensam utbildning så fick jag betalt för att umgås med kunniga, trevliga och över lag väldigt snygga människor.
Jag bodde på 7e våning med en person jag aldrig träffat innan. Trevlig - ja. Från rummet hade vi utsikt över en byggarbetsplats och som pricken över i hade vi immad glasvägg  mellan badrum och sängarna, wtf? Vid middag och lunch hänvisades en om en var laktosintolerant  till att äta den mat som inte innehöll mjölkprodukter eller om det inte var möjligt fick en ett alternativ (typ torra grillade rotfrukter ist för potatispuré eller frukt ist för efterrättsmousse). Tack. Sköna sängar dock och bra frukostbuffé DÄR DET FANNS GODA ALTERNATIV. Jag fick en SvD också.

Nu är jag i alla fall förkyld och har feber för att jag inte fått sova ordentligt.
Borde dessutom skriva på min del på ett grupparbete till skolan. Hatar att göra grupparbeten med folk jag inte känner. Skriver jag dåligt så faller hela gruppen vilket helt enkelt inte är rättvist för någon, och det känns inte riktigt som att jag ligger på deras höga nivå. Det beror självklart på att de har ett intresse av det här som jag inte har. Det är intressant men inte SÅ intressant.

Tillbaka i skolbänken

Jag har inte ord till att beskriva hur besviken jag är på mina klasskamrater den här terminen. Alla klädda i samma färgskala med  hipsterdetaljerna grundligt utarbetade med mustascher, bruna/beiga/skogsgröna stickade tröjor, skira blusar, tygpåsar och oversized glasögon. Jag må själv vara hipster men jag blev högst troligt kallad tönt långt innan någon av dem började tycka att det var coolt (see what I did there?).
Jag har sett en tatuering och en piercing.
BESVIKEN.
Det som är mest intressant är motreaktionen från mig som var att genast vilja tatuera hela mig, pierca hela ansiktet och färga håret neongrönt. Det kommer aldrig att hända men tanken är där.
Jag måste jaga reda på en tatuerare.

Smärtsamt långsamt

Jag kommer ihåg tiden då jag kunde läsa ut en bok på en dag eller kolla på en bok och på ett ungefär kunna bedöma hur lång tid det kunde ta att läsa den. Den tiden försvann ungefär samtidigt som jag började studera statsvetenskap. Det funkade i filosofin. Det funkade i engelskan. Men inte i statsvetenskapen och absolut inte i inom Internationella Relationer. Nu är jag lycklig om jag kommer upp i hundra sidor på en dag. Samtidigt som jag alltid är besviken på mig själv och min egen förmåga. Allt tar så lång tid att ta in.
Usch.
Smärtsamt för egot när jag kallar mig bokmal.

Kort

Mitt största problem med att ta steget att klippa håret kort har alltid varit att jag inte trodde att jag skulle se tillräckligt feminin ut. Under hela min uppväxt har folk kallat mig "pojkflicka" med långt stripigt hår och en förmåga att aldrig riktigt stå ut med att vara en "duktig flicka" som vet hur en sitter i klänning, inte klättrar i träd, inte får skit under de långa målade naglarna, som gillar rosa/lila/blommigt och leker med dockor.
Efter att ha sett The Fellowship of the Ring sådär någon gång i mellandagarna 2001 och fallit som en fura för Liv Tyler ville jag självklart vara lika feminin som Arwen med långt vågigt hår och vackra klänningar. Att spara ut till långt hår gjorde frisörbesöken till ångestframkallande stunder av tortyr då jag helst blundade genom hela besöken och trycket från mig själv att vara kvinnlig gjorde mig spyfärdig. Mitt hår fortsatte att vara stripigt och tovigt och jag satt fortfarande inte på rätt sätt i kjol.
Så kom dagen då jag rakade av håret på sidorna av huvudet (hösten 2008?) men försökte sedan panikartat spara ut det igen. Jag skapade en mapp på datorn med bilder på kvinnor med snygga korta frisyrer. Våren 2011 gick jag med i RFSL Ungdom och för ett år sedan gjorde jag en dubbelsidig sidecut igen. Jag tror definitivt att mitt medlemskap hänger samman med den blommande insikten att jag inte behöver se ut på ett visst sätt för att "vara okej". Åt helvete med "normal".
I våras klippte jag av håret vid axlarna men ville ganska snart klippa av mer. En kompis gjorde en Britney - en inspirerande handling för för tre veckor sedan klippte jag håret riktigt kort men tyvärr först efter att ha diskuterat det med en del vänner och annat löst folk. De flesta var tveksamma till mig i kort hår. Har även fått höra från vissa håll att kvinnor med långt hår är snyggare och mer uppskattade hos män. Eeh, va? What do I care? Den trotsiga lilla queera femåringen i mig vill inte ha den sortens bullshit.
Liv Tyler är precis lika sexig i kort hår som långt, vilket även gäller Cate Blanchett, P!nk, Sigourney Weaver, Natalie Portman, Robin Tunney, Rihanna, Amber Rose och Agyness Deyn.
Så helt ärligt, fuck it.
Jag trivs bra i kort hår vilket är det viktiga.
Det enda jag någonsin egentligen har kom fram till genom att bolla mina idéer mot andra människor är att jag lyssnar på andras värderingar alldeles för mycket.