Wednesday, February 26, 2014
Tuesday, February 25, 2014
Sunday, February 23, 2014
Den leende tjockisen
De senaste dagarna har feministbloggarna fullkomligt svämmat över med inlägg om smalhetsprivilegier och skamning av tjocka kroppar. Och som vanligt får det mig att tänka tillbaka och försöka se hur jag handskats med ämnet. Jag har också använt mig av den gamla devisen att klanka ner på andra kroppstyper än min egen för att må bättre men insåg ganska snart att det var mer än lovligt korkat. Att ställa mig emot andra kvinnor är inte rätt taktik för att uppmärksamma och avlägsna onåbara skönhetsideal.
Nu gör jag mitt allra bästa för att inte tänka på det. Alls. Jag försöker att glömma att världen är uppbyggd på ett visst vis och att det är meningen att jag ska hata mig själv så att jag köper alla de drömmar som de säljer mig.
Men sen slår det mig. Vad jag kan komma ihåg så var jag sju år när jag började bli mobbad för mitt utseende. Och sen fortsatte det. Det finns ett par saker som jag lärt mig att göra för att slippa undan folk och all dum skit som de säger.
Vara tyst. Då tar jag inte mer plats än vad min kropp redan gör. Det drar inte heller till sig någon onödig uppmärksamhet. Om ingen märker av mig så är det inte heller någon som kan kommentera.
Eller skämta. Helst om mig själv och mitt utseende. Om min tjockhet. Det är ju ändå vad jag lärt mig att göra under hela min uppväxt - tjocka och feta människor är lovligt byte att skämta om i alla sorters media och i verkliga livet också! Internalisera samhällets hat och äckel.
Le mycket. Det är avväpnande. Kom ihåg att det är mycket lättare att handskas med en leende, glad tjockis än en arg tjockis.
Inte bära färg. Eller något åtsittande. Eller urringat. Inget som drar uppmärksamhet till mig.
Men nåde dig om du känner att du bara vill ha lite sympati när du mår dåligt över ditt utseende. Nåde dig om du talar om för någon att du känner att världen är emot dig vissa dagar. Nåde dig om du tycker att folk är elaka när de kommenterar på hur du ser ut eller vad du äter eller hur du borde träna mer. Nåde dig om du tycker att det är svårt att hitta snygga kläder som dessutom är i din storlek. Bara var en duktig tjockis och försvinn.
Sen när du har försvunnit i allt annat än storlek kan du inse att du mår skit och revoltera.
Nu gör jag mitt allra bästa för att inte tänka på det. Alls. Jag försöker att glömma att världen är uppbyggd på ett visst vis och att det är meningen att jag ska hata mig själv så att jag köper alla de drömmar som de säljer mig.
Men sen slår det mig. Vad jag kan komma ihåg så var jag sju år när jag började bli mobbad för mitt utseende. Och sen fortsatte det. Det finns ett par saker som jag lärt mig att göra för att slippa undan folk och all dum skit som de säger.
Vara tyst. Då tar jag inte mer plats än vad min kropp redan gör. Det drar inte heller till sig någon onödig uppmärksamhet. Om ingen märker av mig så är det inte heller någon som kan kommentera.
Eller skämta. Helst om mig själv och mitt utseende. Om min tjockhet. Det är ju ändå vad jag lärt mig att göra under hela min uppväxt - tjocka och feta människor är lovligt byte att skämta om i alla sorters media och i verkliga livet också! Internalisera samhällets hat och äckel.
Le mycket. Det är avväpnande. Kom ihåg att det är mycket lättare att handskas med en leende, glad tjockis än en arg tjockis.
Inte bära färg. Eller något åtsittande. Eller urringat. Inget som drar uppmärksamhet till mig.
Men nåde dig om du känner att du bara vill ha lite sympati när du mår dåligt över ditt utseende. Nåde dig om du talar om för någon att du känner att världen är emot dig vissa dagar. Nåde dig om du tycker att folk är elaka när de kommenterar på hur du ser ut eller vad du äter eller hur du borde träna mer. Nåde dig om du tycker att det är svårt att hitta snygga kläder som dessutom är i din storlek. Bara var en duktig tjockis och försvinn.
Sen när du har försvunnit i allt annat än storlek kan du inse att du mår skit och revoltera.
Subscribe to:
Posts (Atom)