Det är lite jobbigt nu

Klockan var typ 01:50 när jag gick och lade mig för att sova. Det tog en stund att somna. Uppskruvad. Stressad. Jag hatar julen på så många nivåer.
Köpkraftsnormer. Alkoholnormer. Jag orkar inte röra mig utanför hemmet för annat än att jobba. Seriöst. Jag går inte ut om jag inte är tvungen, aka ska till jobbet.
Vaknade av att jag hade så ont i rygg och höft att jag inte kunde hitta ett sätt att ligga i sängen som gjorde mindre ont. Gick upp. Kunde knappt gå. Stretchade tills jag grät. Tittade på klockan för att se om det var en tid på dygnet som är ok för en promenad. Då var klockan 05:52. Tog lite av alla smärtstillande medel jag har. Kunde sova ett par timmar till.
Jag har väldigt lite ork kvar nu.

Som en smäck

Äntligen åker den där gamla dassiga bh:n i soporna. Den enda butiken jag har köpt varor från på nätet gör återigen succé i garderoben. Nu två nya älsklingar till priset av den som får pensioneras.
Ah, känslan av en ny välsittande bh.  

Tänger

Hormonspiral. Det är väldigt få gånger som jag har haft så ont att jag mår illa. Åtminstone kan jag inte komma ihåg att det hänt så ofta. Kallsvettig, illamående och blödande stapplade jag hem efter insättning och kurade ihop mig till en liten boll. En boll som knarkade värktabletter och grönt té med mycket honung. Sen gick jag till jobbet. Och mot kvällen, lagom till dess att jag slutade, gjorde det inte riktigt lika ont längre. Fifanjevflar dock. Jag har genom åren piercat väldigt många delar av min kropp (öron, näsa, navel, bröst, genitalier etc) och lägger mig mer än gärna under tatueringsnålen när pengarna finns men när någon sätter en klotång om livmodertappen på mig, då blir även jag gråtfärdig. Det är tur att en kan ha hormonspiral i fem år, annars hade jag nog inte ens tänkt tanken. Nästa steg är sterilisering. Det är i alla fall permanent.

Människor

Jag kommer aldrig att vänja mig vid att människor jag känner igen från tv springer in i butiken där jag jobbar. Det är en lika underlig känsla varje gång. Speciellt om det är personer jag känner igen från något jag faktiskt tycker väldigt mycket om.

Att gå ut

Jag har planerat i flera veckor att jag ska gå och klippa mig. Att det skulle ske som idag eftersom det var en ledig dag. Planen var att jag skulle gå tidigt så att jag var vid salongen strax efter den öppnat så att jag fick det överstökat. Öppningstiden kom. Och gick. Jag satt hemma och hade ångest över att gå ut bland folk. Jag gillar människor men jag hatar folk. Det är turistsäsong i Götet. Det som till slut gjorde att jag gick över huvud taget var att jag inte längre orkade lyssna på brandlarmet i byggnaden där jag bor. Det hade ändå tjutit i typ en timme. Ingen brand, bara extremt irriterande.
Att gå ut bland folk är aldrig så hemskt som det känns men det känns ändå. Speciellt när det är varmt och svettigt.

När jag sedan nyklippt och fin kom hem var jag helt slut. Jag somnade i solstolen.

Body Positivity

"The number on the scale does not equate to your worth as a human being. You are a human being, you a galaxies and memories and epics tied together with star dust you are so much more than the skin and bones that surround your soul, and even so the fat and cellulite and jiggles and wobbles that make up you are beautiful because they are you and you are alive. So eat some fucking cake and go back for seconds and know that you are irrevocably loved by the universe itself."

- Wesley Novack, @wesleysaysx på Twitter eller youdtearthiscanvasskinapart på Tumblr (x).

Ett ljus har slocknat

Det är så jävla orättvist. Så fel. Hur jävla fantastisk var inte denna människa. Älskade finaste R.

Och en JÄTTESTOR rumpa

Butiksbiträdet förstod inte alls min entusiasm när jag hittade en klänning som fick min röv att se helt enorm ut. Min tydligaste utstickande del brukar annars vara mina bröst men äntligen hittade jag en klänning med rätt mönster, helt rätt färger och rätt form för att få fram inte bara framdelen utan också bakdelen.

PC Joline dress från Monki

FÄRG!!

Jag har hört det ryktas på internet om att tjocka människor inte ska ha kläder som smiter åt, har stora mönster eller vilda färger. 

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Det här blir bra.

#BodyLove

Menskramper och mord

Viljan att vrida nacken av rövhattar intensifieras.

Pengaflöde

LÖN. PENGAR. BOKREA. HALLELUJA.

Slutet på månaden

49 kronor kvar på kontot! Yippie!

Den leende tjockisen

De senaste dagarna har feministbloggarna fullkomligt svämmat över med inlägg om smalhetsprivilegier och skamning av tjocka kroppar. Och som vanligt får det mig att tänka tillbaka och försöka se hur jag handskats med ämnet. Jag har också använt mig av den gamla devisen att klanka ner på andra kroppstyper än min egen för att må bättre men insåg ganska snart att det var mer än lovligt korkat. Att ställa mig emot andra kvinnor är inte rätt taktik för att uppmärksamma och avlägsna onåbara skönhetsideal.
Nu gör jag mitt allra bästa för att inte tänka på det. Alls. Jag försöker att glömma att världen är uppbyggd på ett visst vis och att det är meningen att jag ska hata mig själv så att jag köper alla de drömmar som de säljer mig.
Men sen slår det mig. Vad jag kan komma ihåg så var jag sju år när jag började bli mobbad för mitt utseende. Och sen fortsatte det. Det finns ett par saker som jag lärt mig att göra för att slippa undan folk och all dum skit som de säger.
Vara tyst. Då tar jag inte mer plats än vad min kropp redan gör. Det drar inte heller till sig någon onödig uppmärksamhet. Om ingen märker av mig så är det inte heller någon som kan kommentera.
Eller skämta. Helst om mig själv och mitt utseende. Om min tjockhet. Det är ju ändå vad jag lärt mig att göra under hela min uppväxt - tjocka och feta människor är lovligt byte att skämta om i alla sorters media och i verkliga livet också! Internalisera samhällets hat och äckel.
Le mycket. Det är avväpnande. Kom ihåg att det är mycket lättare att handskas med en leende, glad tjockis än en arg tjockis.
Inte bära färg. Eller något åtsittande. Eller urringat. Inget som drar uppmärksamhet till mig.
Men nåde dig om du känner att du bara vill ha lite sympati när du mår dåligt över ditt utseende. Nåde dig om du talar om för någon att du känner att världen är emot dig vissa dagar. Nåde dig om du tycker att folk är elaka när de kommenterar på hur du ser ut eller vad du äter eller hur du borde träna mer. Nåde dig om du tycker att det är svårt att hitta snygga kläder som dessutom är i din storlek. Bara var en duktig tjockis och försvinn.

Sen när du har försvunnit i allt annat än storlek kan du inse att du mår skit och revoltera.

Rödtjut

Rödvin och chips. Fuck yeah.

Såld

Jag har börjat sälja skit på nätet. Saker jag borde gjort mig av med för länge sen. Saker jag aldrig borde köpt.

Kuvösen

ÅH VAD TRÖTT JAG BLIR på texter om abort där personer som blir gravida endast talas om som kuvöser. Alltså, det talas om rätten till liv men inte om gravida personers rätt till sin kropp. Jag läser för tillfället en bok där abort diskuteras i relation till när rätten till liv skulle infinna sig och inte en enda gång nämns personen som är gravid eller kroppslig autonomi över lag. Dennes rätt att bestämma över sin egen kropp och vad som ska få existera inom den finns inte med i beräkningen över huvud taget. Och det gör mig smått förbannad.

Underligt hår

Vi har alla haft det där underliga fasen när håret håller på att växa ut. Frisyren som denna fas skapar är mitt emellan de snygga faser som en egentligen eftersökte. Mitt hår verkar konstant vara i den underliga fasen.

Vad är väl en bal

Så jag tog beslutet att dra på mig min gamla balklänning från studentbalen och den sitter fortfarande som en smäck. Det i sig var en liten vinst men den glädjen drunknade snart i minnen från balen. Jag har aldrig igen känt mig så glamoröst vacker som under den korta stunden precis innan vi faktiskt kom fram till själva lokalen där balen skulle hållas. Mamma hade sytt min underbara klänning och min syster hade sminkat mig och ordnat mitt hår så bra som det möjligen gick efter ett frisörbesök som gick fel veckor tidigare. Jag hade murgröna i håret för att dölja eventuella skavanker och det var fantastiskt.
Jag gick med två tjejkompisar från min klass och vi var så sjukt häftiga och vackra och förväntansfulla. Men när vi väl kom fram till lokalen kunde vi inte längre ignorera prestige-jakten och det var då hela fasaden föll. Allt gick ut på vem som lagt ner mest pengar och tid på sin utstyrsel. Dessutom räknades vi till töntarna och blev därför placerade därefter - vi satt gömda i hörnen med de andra töntarna, så långt bort från De Populära och dansgolv etc som det bara gick.
Maten var genomgående kass och vinet var för starkt. Jag kommer ihåg hur jag bara förlorade hoppet om kvällen när de började med en prisutdelning där alla som fick pris kom från tre av alla de program på skolan vi gick på. Alltså skulle en inte bara lägga ner massor av pengar på sin klädsel utan också vara från "rätt" program, känna "rätt" människor. Det var ett så genomskinligt fall av navelskådning att jag och några till drog och köpte en bytta glass som vi sedan åt i töntarnas hörn medan De Populära började dansa. Jag kommer inte ihåg hur tidigt vi åkte hem eller om jag mådde dåligt efteråt men vad jag kommer ihåg är att hela min student genomsyrades av en känsla av att vara tillbaka på högstadiet bland alla grupperingar som existerade redan då. Bara med den lilla detaljen att högstadiet var helvetet på jorden.
Det var ingen rolig bal. Men jag kände mig i alla fall vacker en stund.