Brösten

Jag har haft ett ganska problematiskt förhållande till mina bröst ända sedan de började puta ut från min överkropp. De är stora nu. H-kupa vid det här laget - vilket de flesta inte tror på när jag först säger det. Varför inte? Jag hade C-kupa när jag var 14 och blev redan då reducerad till just ett par stora tuttar. Jag blev tillsagd att inte ha urringade tröjor för att det var "vulgärt" och "fult" redan i högstadiet vilket ledde till att stora herrtröjor var mitt vardagsmode. Jag kan inte mer än anta att det var just för att jag hade stora bröst eftersom det inte verkade vara ett problem när andra (som har mindre bröst) hade urringat. Översexualiserandet utav bröst har gjort att personer med stora bröst blir tillsagda att gömma dem eller bli sedda som slampor som "visar upp" sina behag (vilket även har en historisk bakgrund bl.a i viktorianska England och kvinnlig kroppskontroll men jag lämnar det). Det har dessutom gjort att ammande kvinnor inte får ge sina bebisar mat annat än bakom låsta dörrar. Klart att bröst kan vara en del i en sexuell upplevelse men att alltid se bröst som något sexuellt är jävligt illa. Det är sjukt!



Mina bröst gör ont när jag rör på mig (att gå i trappor kan vara en ren pina), de gör att jag får ont i rygg och axlar och om jag vill ha bh:ar som gör smärtan i ryggen mindre så får jag oftast slänga iväg hela plånboken och en arm. Jag sparar pengar för att kunna köpa underkläder. Jag hittar aldrig kläder som sitter bra över både bröst och mage utan får ofta köpa en större storlek och sy in där det behövs. Jag har ärr under byst och armar efter billiga och totalt kassa bh:ar som skavt och sover i sport-bh för att brösten är i vägen när jag sover på mage. När jag träffar personer som visar intresse för mig undrar jag alltid längst bak i huvudet om det är för mig eller mina bröst som de visar intresset. Alla mina partners har öst komplimanger över mina "stora vackra bröst". Jag gillar mina bröst, tro mig, men jag tycker inte att det borde vara mitt eller andra storbystade personers mest minnesvärda drag.

Delad träning

Jag känner många personer som lever för sin träning och som ofta och gärna delar med sig av sin träningsrutin till den punkten att tjockisar som jag känner sig ännu tjockare och ännu mer skyldiga för att det är en kamp att ta sig upp ur sängen på morgonen. Jag går hem från jobbet ibland vilket tar en stund - vinst. Tar trapporna till tionde våningen där jag bor - vinst varje gång jag kommer ända upp utan att fuska och ta hissen de sista våningarna. Var ute och joggade (!) imorse medan jag väntade på att min tvätt skulle bli klar - första gången jag joggar på över ett år. Det är en vinst för mig att jag gjorde det över huvud taget men det känns ändå futtigt i jämförelse med alla dessa träningsnördar jag känner. Och jag är fortfarande tjock och kommer förmodligen att fortsätta med det. Ja, jag är ganska lat också, det tänker jag inte sticka under stol med.

Jag är en idog anhängare till devisen att vägen mot en snygg strandkropp är att placera vilken kropp en nu har på en strand i det skick den är. Alltså, det spelar ingen roll hur den ser ut - det är en kropp som kan placeras på en strand. Om nu någon skulle ha något emot den kroppen så är det deras problem som de tyvärr inte kan göra något mer åt än att vända bort blicken och arbeta hårdare mot sina egna fördomar. Inga ursäkter eller bortförklaringar om någon inbillad omtanke om någons hälsa. Sluta hacka på andras kroppar!
Jag kan träna för att känna mig lite starkare, piggare och snyggare. Det handlar om MIG! MIG! MIG! Kroppspositiva bloggar har hjälpt mig en bra bit på väg mot att försöka uppskatta den kropp jag har och bli starkare utan att bry mig om ordet "smalare". Det är inte alltid enkelt när hela samhället är uppbyggt runt att människor ska känna sig fula och osäkra nog att falla för reklam för alla produkter som lovar göra dig attraktivare och mer åtråvärd. Också här återkommer vi till alla våra träningsnördar till vänner som ännu en gång delat med sig av vad de gjort på gymmet eller hur långt de sprungit på hur kort tid. De har all rätt att vara stolta över nya personliga rekord (woohooo!) men uppdateringar om den vanliga träningsrutinen och -dieten flera gånger i veckan? (Meh.)

Avslutningsvis känner jag att jag måste poängtera en sak angående just kvinnor, tjocka kroppar och självförtroende; det handlar inte om att "men would rather date a confident plus-size woman than an insecure supermodel" för, hör och häpna, ALLT HANDLAR INTE OM MÄNNEN! Lär er någon gång! Det här handlar om personen i sig och inte om alla andra, det handlar om kvinnors rätt att älska sina kroppar som de ser ut och inte om mäns preferenser. Kvinnor är inte objekt och mäns preferenser är inte lag.

Så. Avreagerar mig bara lite.

©Kendra Wells

Karnivor

Kan vi inte bara enas om att vi inte predikar för varandra om vilken slags mat vi ska äta? Jag trycker alltså inte ner min blandkost i halsen på er och ni trycker inte ner er eventuella vegetarianism/veganism i min. Jag predikar inte för er vad jag älskar med att inkludera kött av alla de sorter i min kost och tänker inte försvara mitt köttätande som om jag står inför juryn i en mordrättegång. Att pådyvla mig en massa äckliga bilder på lidande djur och påstå att det är ett bra sätt att övertyga mig om att bli vegan är korkat. Riktigt korkat.

Laci

Laci Green är en fantastisk människa när det kommer till att göra peppande och informativa vloggar. Hon är öppen och positiv - mer eller mindre precis en sån person som jag strävar efter att vara mer som. Fast jag behöver ha en sarkastisk underton. Kan inte klara mig utan den.

 

4 veckor över

Fyra veckor av läkningen av min piercing är över. För att vara på den säkra sidan att den är läkt så följer jag instruktionerna jag fick ifrån en av mina multipiercade vänner och räknar med den längre läkningstiden. Alltså 6 veckor. Eller helst ännu längre innan jag byter smycke. I vilket fall...

Kära barn

Nästa gång jag hör en förälder eller annan person säga att ett barn slår ett annat barn bara för att visa något slags romantiskt intresse så ska jag örfila denne förälder eller annan person hårt och skrika "ÅH VAD JAG ÄR KÄR I DIG".
Vet inte om det är enda sättet att få dem att fatta hur jävla fel de har.

Studier vs jobb

Är egentligen väldigt glad över att jag inte kom in på den kurs jag skulle ha gått den här våren på universitetet. Det gjorde att jag plötsligt inte hade mer än jobbet att tänka på och jobbet slutar oftast i den minut jag lämnar arbetsplatsen. Självklart måste jag uppdatera mig rent allmänt för att jag ska kunna göra ett bra jobb men det är inte alls i samma klass som universitetsstudier. Studier tar aldrig slut. En kan läsa precis hur mycket som helst till en kurs men det betyder inte att det någonsin är tillräckligt.
Det är just av den anledningen som jag mår bättre när jag jobbar istället för studerar.
Men jag kan fortfarande få panik av att titta på klockan om jag har en tid att passa - jag känner hur hjärtat slår hårdare och kallsvetten tränger sig på. Klumpen i magen blir stor och jag börjar må illa. Jag hetsar upp mig över ingenting. Jag tänker på hur mycket jag har att göra och känner mig plötsligt handlingsförlamad och kan inte göra någonting alls. Den onda spiralen som bara är ännu värre om arbetsuppgifterna aldrig kan ta slut - som till exempel med studierna.
Med studierna slutar allt med att jag inte kan sova för att jag känner mig skyldig över att jag inte pluggar och inte heller kan jag träffa människor utav samma anledning. Jag blir ensam, trött, arg och isolerad. Mår dåligt. Kan inte äta för att jag mår illa. Tröstäter ändå.

Men nu jobbar jag! Och jag jublar över detta faktum.

Mitt sommarsoundtrack

Jag är så lycklig över att Fall Out Boy äntligen gjort ett nytt album efter att Patrick Stump lekt av sig lite med ett soloalbum. Att det dessutom låter helt fantastiskt är en enorm bonus. Det är lekfullt, enkelt och lättlyssnat.
Young Volcanoes gick rakt in på min favorit-lista och kommer att spelas flitigt hos mig.



Och om du undrar vad i helvete som försiggår i videon handlar om så kan jag tala om att videon ingår i en serie baserat på hur låtarna släpptes som singlar och alltså borde du se de föregående två delarna också: del 1 och del 2. De är bra så det är värt det.

Inget spännande

Min retainer i näsan åkte ur imorses precis som jag har väntat mig att den skulle göra till slut. Troligen inte sista gången det kommer att hända.
Gick och handlade mat idag. Gick hem med mat. Tungt som satan. Lagade mat. Det blev awesome. Bakade för första gången äppelpaj på amerikanskt vis. Var skeptisk till att ha malen ingefära i äppelpaj men det blev ruggigt gott. Måste komma ihåg att ha mer pajdeg nästa gång. Tvättade kläder. Inget roligare än så.

Näsan - första tiden

Ny piercing alltså.
Dag 0: Det var förvånansvärt smärtfritt att ta hål i septum men jag kan inte påstå att det var särskilt charmigt att få näsborrarna tvättade av en välpiercad, vältatuerad välskapt man med snyggt skägg. Det var rent ut sagt ganska pinsamt. Men det sved inte tillnärmelsevis lika mycket i stoltheten som det sved i plånboken. Jag tröstar mig med att jag betalat för den bästa piercingutrustning och -personal som en någonsin kan önska sig. Alla förutsättningar för god läkning finns.
Dag 1: Det kändes som att jag hade fått ett knytnävsslag på näsan samtidigt som någon hällde syra i näsborrarna. Lite ont minst sagt. Det var till och med smärtsamt att käka äpple. Det krasade i brosket i näsan så fort jag rynkade på den vilket självklart ledde till att jag gjorde det ganska ofta.
Dag 2: Tyckte att det kanske skulle göra mindre ont att slita av näsan än att låta den vara kvar och göra ont i nyllet.
Dag 3: Relativt smärtfri dag. Ömt som tusan.
Dag 4: Jag trodde att det var en smärtfri dag fram tills dess att en vän nöp mig i näsan. Då var det inte det mer. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Kunde dock äta äpple utan att det gjorde ont.
Dag 5: Smärtfritt fram till dess att en tog på näsan. Då ganska smärtfyllt.
Dag 6: Försov mig och hann inte tvätta näsan på morgonen. Hade skuldkänslor hela resten utav dagen på jobbet. Lät kompresserna med koksaltlösning sitta i lite extra på kvällen. Skuldkänslor bortblåsta och ömheten började bli mindre. Kliade något otroligt. Det är bra för det betyder att det läker men det gör det inte mindre irriterande.
Dag 7: En vecka avklarad utav läkningen. Inte mycket att tillägga.
Dag 8: Svullnad och rodnad började lägga sig, näsan var inte lika öm längre. Ett problem uppstod när min retainer nästan halkade ur när jag tvättade näsan för att svullnaden inte höll smycket på plats längre.
Dag 9: Gjorde misstaget att läsa mer om läkningsprocessen av septum. Som till exempel att om en sover mycket på ena sidan utav ansiktet så kan piercingen bli sned. Vem sover alltid på mage? Jag. Så jag kan ju vänta mig att den kommer att bli sned som fan.
Dag 10: Vaknade täppt i näsan vilket var mindre roligt. Var nästan inte öm alls längre. Jag ser det som en nackdel eftersom jag inte tänker på att tvätta om jag inte får en påminnelse om att jag har en färsk piercing genom lite smärta då och då. Då är det alltså ca 40-50 dagar kvar utav läkningsperioden. Blöööö...

Alla kroppar är bra kroppar

En till

För att komma undan mina skuldkänslor kring allt som har med mat att göra så har jag piercat mig. Det borde förflytta min koncentration ett tag.

Jorå såatt'eee...

Det har varit mycket matångest den här veckan som gått. Under förra helgens kongress behövde ingen vara hungrig. Det fanns alltid mat tillgänglig. Om det inte var frukost, lunch eller kvällsmat så var det frukt och/eller snacks i form av kakor/chips/godis. Efter den helgen har jag inte varit hungrig på riktigt en enda gång. Det är en ond spiral - jag känner inte någon hunger och borde alltså då kanske inte äta, men jag vet att jag behöver äta för annars orkar jag inte jobba och alltså äter jag ändå trots att jag inte njuter av det. Varje matintag är ångest. Jag känner mig skyldig.

Det är inte vad du tror

Jag vet inte hur många gånger som jag har träffat människor som säger sig tycka illa om ordet "feminism" för att ordet i sig har förknippats med mycket radikala idéer. Därför säger de hellre att de är "för jämlikhet" snarare än att de är "feminister" för att de själva inte vill att andra ska tro att de tillerkänner sig de mer radikala förhållningssätten.

Men hallå. Feminism är så väldigt mycket. Och om en har sagt att en är feminist så kan en väl fortsätta med att säga vilken sorts feminist en är? Eller? Största anledningen till att feminismen är en nagel i ögat på folk är väl att den kämpar för att höja kvinnors status till samma nivå som den som män generellt har haft och fortfarande har.

Älska din kropp