30/9

För att det är vår medborgerliga fucking skyldighet att resa oss mot den härt sortens skit.

Krossa nazisterna.

orgasmiskt

En oväntad bieffekt av att ta ur spiralen är att mina orgasmer har börjat ändra karaktär. Nu har jag ju bara haft sex med mig själv så jag kan inte svara på hur de skulle te sig i sällskap med annan person men som de känns just nu är de starkare. Och varar längre. Jag är minst sagt glatt överraskad.
Bästa jävla beslutet.

här blir inga barn gjorda: del 4

Mina äventyr mot sterilisering fortsätter.

/.../Jag vet att jag inte vill ha barn och har vetat det sedan jag var 13 år gammal. För mig personligen finns för många nackdelar. Jag är inte menad att ha barn. Jag är inte redo att lägga ner den tiden eller den eventuella hälsan./.../ - Jag

September 2017
   Efter en ombokning fick jag en ny tid hos en kvinnlig gynekolog och fick göra den grundläggande undersökningen som måste göras innan en skickas vidare till kirurgen (patientavgift 200kr). Jag fick då, med gynekologen som vittne, skriva under det papper som Socialstyrelsen kräver att en skriver under efter att ha blivit delgiven informationen om att ingreppet är permanent. Ingreppet i sig är titthålskirurgi; ett hål i naveln och ett i livmodershöjd. Under narkos klämmer de åt äggledarna och bränner av dem, klart!
   När jag fick min undersökningstid så började jag så klart vela i tankarna (typiskt) och undrade om jag verkligen gör det rätta. Jag blev nervös och kände mig tvungen att diskutera det hela med vänner. Men när jag satt i undersökningsrummet idag så kände jag inget annat än beslutsamhet och nu såhär precis efteråt är jag så lättad att jag bara vill gråta.
   Jag kommer att få min sterilisering. Någonstans inne i hjärnan var jag totalt övertygad om att de skulle neka mig det pga vanföreställningen att "alla med livmoder vill ha barn".
   Alla är inte ämnade att vara föräldrar.
   Att föda barn gör inte personer med livmoder mer fullständiga som människor.

   Inom tre månader (vårdgaranti) kommer jag att få en kallelse till kirurgen.

här blir inga barn gjorda: del 1, 2 och 3

Jag har använt någon sorts preventivmedel sedan jag var 16 år gammal. Mest för att slippa blöda som om jag har hur mycket pengar som helst att lägga på mensskydd, nya underkläder och byxor/kjolar att blöda sönder och järnbristen är konstant nära. Jag kräktes av minipiller (men hade ingen mens). P-staven gjorde att jag antingen inte blödde alls (gött som fan) eller blödde i flera veckor i streck (inte så gött). Hormonspiralen var till en början hur bra som helst (jag kände mig gladare, droppade 10 kg på två månader, hade mer ork, mer sexlust - halleluja) men nu det senaste året har jag haft kramper som varit så smärtsamma att jag mår illa utan några direkt efterföljande blödningar, känt mig mer nedstämd och har haft fruktansvärda humörsvängningar (ca veckan före mens gråter jag mig till sömns typ två dagar). Sexlusten försvann den också (fan). De där 10 kilona som försvann börjar så sakteliga komma tillbaka. Och jag tycker att jag luktar annorlunda. Det är liksom inte hållbart, varken för mig eller min omgivning.

   Jag vet att jag inte vill ha barn och har vetat det sedan jag var 13 år gammal. För mig personligen finns för många nackdelar. Jag är inte menad att ha barn. Jag är inte redo att lägga ner den tiden eller den eventuella hälsan. Jag umgås med barn i kanske en halvtimme innan jag börjar tycka att det är skitjobbigt och försöker bli av med dem. Som barnlös får jag ofta höra när jag lägger fram att jag inte gillar barn att det är "annorlunda med ens egna barn" men snälla, jag tänker inte stå där med en bebis i armarna och riskera att jag inte vill ha barnet (inte då eller under efterföljande X fucking år). Inte ens lite.

   Jag är emot konceptet att jag förväntas vilja ha barn bara för att jag föddes med en livmoder. Men jag är ingen inkubator och kommer aldrig att vara.

   Mina syskon har barn. Mitt äldsta syskon får inte träffa sina barn för barnens andra förälder (de bor inte ens i landet längre) trots delad vårdnad. Mitt andra syskon har delad vårdnad med en helt ointresserad ex-partner (ja, ointresserad av barnen, inte barnbidraget).

   Jag vägrar uppfostra ett barn på egen hand. Det händer inte.

   Men jag är inte heller menad till att må så jävla dåligt som jag gör nu och jag är övertygad om att preventivmedel är en stor bov i dramat. Det kan mycket väl vara så att ja, jag har blivit deprimerad av mina preventivmedel och när jag gjort mig av med dem så blir jag plötsligt sugen på barnafödande, men då får jag stå det kastet. Det är jag 100% med på.

   Jag bygger min familj på andra sätt.

Oktober 2016

   Var på min dåvarande barnmorskemottagning. Fick numret till Lundby sjukhus från en av barnmorskorna för att jag ska boka en grundläggande undersökning så att jag kan remitteras till kirurgen. Det jag reagerar på i efterhand är hur oinformerad barnmorskan var angående processen i stort och hur ogärna hon ville låta mig gå utan att ifrågasätta beslutet. Gynekologienheten på Lundby jobbar endast på remiss så telefonnumret hon gav mig var vatten värt i slutändan.

   Jag fick också med mig en kopia på det intyg från Socialstyrelsen som jag och min gynekolog ska skriva under efter undersökningen - jag "blivit informerad om steriliseringsingreppets innebörd och följder"etc osv. I stort sett: "JAG FATTAR". Och det där pappret alltså. Ganska scary business. Då kommer jag att anta att barnmorskan skrev ut det till mig för att få igång tankeprocessen igen, vilket hon självklart lyckades med.

December 2016

   Ska ta kontakt med gynekologen men det är betydligt svårare än jag trodde. Vad säger en? "Hej, sterilisera mig"? Inser också att den här tiden får vara del i min process (sorgetid?). Hade ett långt samtal med min fantastiska moder angående det här och som hon sa "du måste bestämma dig 100% och stå för det beslutet, då kommer du aldrig att ångra dig men du måste komma till det beslutet och det måste få ta tid". Hon är klok, hon.

Augusti 2017

   Fick en kallelse till cellprovtagning så jag ringde upp min nya barnmorskemottagning för att se om jag kan dra ur min spiral vid provtagningen. No problems. Passade då på att fråga angående sterilisering och barnmorskan bekräftade att jag kommer få skicka in en egenremiss till Lundby som är det sjukhus som utför steriliseringar i regionen. Det jag skrev på egenremissen var "Önskar sterilisering" (läs: "hej, sterilisera mig"), Lundby i sin tur skickade en bekräftelse på att de fått min remiss en vecka efter att jag postat remissen så att jag kunde boka tid för besök. Gynekologisk undersökning. Jag skiter ju i vem det är som stirrar mig i snäckan bara de kan sitt jobb och ger mig min remiss, så hej och hå, det blev en manlig gynekolog.

    Jag väntade mig faktiskt att det skulle ta betydligt längre tid att få bekräftelsen.

September 2017

   Ut med spiralen! Fruktansvärt obehagligt men inte tillnärmelsevis lika smärtsamt som att stoppa i den. Samt då cellprovtagningen med den lilla vassa piprensaren på livmodertappen, mmmm, mums! Positivt att barnmorskan jag fick träffa den här gången var supertrevlig och aldrig ifrågasatte mitt val att sterilisera mig. Inte en enda gång. Skönt.

Döden döden

Inom loppet av fyra månader har jag förlorat tre av fyra av mina föräldrars föräldrar, vilket betyder att jag hade helt rätt i ett tidigare dagboksinlägg om att 2017 skulle bli ett riktigt bottennapp för den generationen av min närmaste släkt. Jag har bara en kvar nu. Har jag tur så får jag njuta av hennes närvaro i några år till. Alltså...

Men vafan

I förra inlägget nämnde jag att jag inte blivit hotad på jobbet på ett tag.
Idag blev en kollega knivhotad av en snattare.
Söka nytt jobb alltså. CV:t uppdaterat. Dags att tuta och köra.

Punktform 3

• Succé! Har varit tobaksfri sedan december 2015. Kan dock bli tokigt sugen på en snus nu när uteserveringsvädret är igång.
• Övergår så smått till vegansk kost. Känns som ett framsteg.
• Har inte blivit hotad på jobbet på flera veckor, så det känns ju bra.
• Nytt personbästa på löpbandet - 3 km tar numera 21:12.
• Min morfar har som den första av mina föräldrars föräldrar gått bort. Han var klart yngst med sina 81 år. Jag har en känsla att 2017 inte kommer att bli ett roligt år på den fronten.
• Har haft det överjävligt de senaste två veckorna med mycket ångest etc. Fifan. Tyckte att jag hade kontroll där ett tag men nu känns det som att jag är tillbaka på under nollvärdet igen.

fettfobisk

Fettfobin lever vidare på min arbetsplats. Jag har en kollega som är helt övertygad om att det värsta, det ABSOLUT VÄRSTA, som kan hända en människa är att bli tjock eller att vara tjock. För då är en olycklig. Och trött. Och sjuk. Hon har nyligen fått börja med en medicin vars vanliga biverkning är viktuppgång och hon är panikslagen inför tanken om att HON ska bli tjock. På frågan om varför det är så dåligt så stammade hon en stund innan hon sa "men man är ju så ledsen när man är tjock!" Jag fick påpeka för henne om att vikt inte har något med hälsa att göra och att t ex jag var betydligt lyckligare när jag fortfarande var tjock än nu när jag nästan kvalar in på termen 'normalviktig' på BMI-skalan. Hon sa inget alls efter det. Men jag vet att jag kommer att få höra mer om det. För jag har hört det innan.

men "lol"

"/.../ men vilket decennium lever du i!!!!!? lol" sms:ar karln vars spermier simmade in i min mammas livmoder och till slut resulterade i mig, när jag ännu en gång förklarar att jag inte har swish. Jag svarar inte för jag vill inte skriva något annat än "frågar dumjäveln vars människosyn lever kvar på 1800-talet".
   Det finns en anledning till att jag väljer att inte vistas i samma utrymmen som honom.

Skin

#penntricket

Läs Roxane Gay's Bad Feminist och lyssna sedan på den här podden med Lady Dahmer och Cissi Wallin. Ren jäkla logik.

Men stå inte bara där då

Jag jobbar i butik och nästan varje dag förvånas jag av mänsklig dumhet. Jag förundras över hur vissa människor överlevt till den ålder de har.
   Idag heilade en gubbe mot mig i kassan och jag flippade totalt och skrek på honom tills han gått. Jag var så arg så jag skakade men inte bara på honom, det jävla gubbslemmet, utan också på alla andra SOM BARA FUCKING STOD DÄR OCH INTE SA ETT JÄVLA SKIT.
   Var i helvete tog civilkuraget vägen? Existerar det ens längre? Vad i helvete?!

Ett år utan nikotin

Idag har jag varit utan snus i ett år. Utan nikotin i ett år. Ett helt år.
Grattis till mig, bra jobbat.

"vuxen"

Ibland är jag jäkligt avigt inställd till det här med att vara vuxen. Ansvar och grejer att göra ständigt. Ingen lärde en i skolan hur en söker ett jobb. Tar hand om en lägenhet. Prioriterar sina "måsten". Att bara existera blir liksom en ångestladdad grej för mig. För även när jag är "klar" med mina "måsten" så känns det som att jag MÅSTE göra något mer. Som att det inte vore nog av en prestation att jag överlevt såhär länge. Att jag HAR en egen lägenhet. Att jag HAR ett jobb. Det pratas ofta om hur handlingsförlamad och icke allmänbildad de yngre generationerna är, men jag ser generationer av ungdomar som blivit svikna av äldre generationer som inte delat med sig av kunskap och fortfarande vägrar göra det om de inte får vara jävligt nedlåtande när de gör det. "Men det är bara att göra" och "men det fattar du väl?!" känns skit att få höra när en väl vågar fråga. Så vi frågar inte.

Utan snus i åtta månader försmäktar jag på denna ö

Eller ja. Försmäktar inte direkt. Inte alls faktiskt. Men jag bor på en ö. Och nu är jag tobaksfri sedan åtta månader och har inte använt låtsassnus på ett par veckor. Det funkar.